1-4. Fyra dikter av Edith Södergran

Edith Södergran (1892-1923)

 

1. Vad är mitt hemland… 

Vad är mitt hemland? Är det det fjärran stjärnbeströdda Finland?
Likgiltigt vad. Låga stenar, vältren er på flacka stränder.
Jag står på eder grå granit som på en visshet.
Du visshet, du skall alltid strö lager och rosor på min väg.
Jag är den gudom, som kommer med segrande änne.
Jag är den sälla övervinnaren av det förflutna.

 

1. What is my home?

What is my home? Is it the far away, star-sprinkled Finland? 

It is all the same. Low stones, roll heavily on bare shores. 

I stand on your grey granite, as if on a certainty. 

You certainty, you shall always throw laurel branches and roses on my path. 

I am the God that arrives with victory written on my forehead. 

I am the blissful vanquisher of the past.

 

1. Mikä on kotimaani?

Mikä on kotimaani? Onko se kaukainen, säkenöivien tähtien alla oleva Suomi?

Samapa tuo. Litteät kivet, vierikää matalilla rannoilla. 

Seison harmaalla graniitillanne kuin varmuuden päällä.

Sinä varmuus, sinä tulet aina sirottelemaan tielleni laakereita ja ruusuja. 

Minä olen se jumaluus joka saapuu voitokkain elein. 

Minä olen menneisyyden autuas kukistaja.

​

2. Orfeus

Jag förvandlar ormar till änglar. 


Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten! 


En sekund ... och ingen väser mer. 


Sälla ligga de vid mina fötter 
drömbetagna,

kyssande min mantels fåll.


Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden


sakta, högtidligt, i tårar 
kyssande skönhetens livlösa,

marmorvita statyer på munnen 
att de slå upp sina ögon.


Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.


Mig är allt förlåtligt. 
Tiger, panter, puma

följa mina steg 
till min klippas häll i skogen. 

 

2. Orfeus 

Muutan käärmeet enkeleiksi. 

Nostakaa päänne! Nouskaa pyrstöllenne!

Sekunti vain… eikä kukaan enää sihise. 

Autuaina ne makaavat jalkojeni juurella,

lumoutuneina, suudellen viittani helmaa. 

Kosketan lyyraa. Maan yli kulkee tuuli. 

Hitaasti, juhlallisesti, kyynelsilmin 

se suutelee kauneuden elottomia, marmorinvalkeita patsaita suulle

jotta ne avaisivat silmänsä. 

Olen Orfeus. Voin laulaa miten tahdon. 

Minulle kaikki annetaan anteeksi. 

Tiikeri, pantteri, puuma seuraavat minua  

metsään, kivipaadelleni. 

​

2. Orpheus

I transform snakes into angels.

Lift up your heads! Stand on your tails!

A second… and nobody hisses anymore. 

Blessed they lie at my feet,

starstruck, kissing the hem of my cloak.

I touch the lyre. A wind blows over the earth.

Slowly, solemnly, in tears 

it kisses Beauty’s lifeless white marble statues on their mouths, 

so that they will open their eyes.

I am Orpheus. I can sing what I want. 

I will always be forgiven. 

Tiger, panther, puma follow my steps 

to my flat rock in the woods. 

​

3. Beslut 

Jag är en mycket mogen människa,


men ingen känner mig. 


Mina vänner göra sig en falsk bild av mig. 


Jag är icke tam.


Jag har vägt tamheten i mina örnklor och känner den väl. 


O örn, vilken sötma i dina vingars flykt. 


Skall du tiga såsom allting? 


Vill du kanske dikta? Du skall aldrig dikta mer.


Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt,


icke dikt, men klomärken.

 

3. Päätös

Minä olen hyvin kypsä ihminen, 

mutta kukaan ei minua tunne. 

Ystävilläni on minusta aivan väärä kuva. 

En ole kesy. 

Olen punninut kesyyttä kotkankynsissäni, tunnen sen hyvin. 

Oi kotka, mikä hurmio onkaan siipiesi lennossa.

Aiotko pysyä vaiti, kuten kaikki muu?

Haluatko ehkä runoilla? Sinä et runoile enää koskaan. 

Jokaisen runon on oltava runon rikki repiminen, 

ei runoutta vaan kynnen jälkiä. 

​

3. Decision 

I am a very mature person,

But no one knows me.

My friends have a false image of me. 

I am not tame.

I have weighted the tameness in my eagles claws and know it well.

O eagle, there is such sweetness in the flight of your wings. 

Shall you remain as silent as everything? 

Do you, perhaps, want to write poetry? You shall never again write poems. 

Every poem must be the ripping apart of a poem, 

Not poetry, but claw marks. 

​

4. Hemkomst 

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa! 


och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.


Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.


Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:


mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.



 

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,


nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,


nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:


en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

​

4. Paluu kotiin 

Lapsuuteni puut ympäröivät minua ja riemuitsevat: oi ihminen! 

ja ruoho toivottaa minut tervetulleeksi takaisin vieraalta maalta. 

Nojaan päätäni ruohoon: lopultakin kotona. 

Nyt käännän selkäni kaikelle mikä jää taakseni: 

ainoat ystäväni ovat metsä ja ranta ja järvi.  

 

Nyt juon viisautta kuusipuiden mehukkaista latvoista, 

nyt juon totuutta koivun kuivahtaneesta rungosta,

nyt juon valtaa pienimmästä ja hennoimmasta ruohonkorresta:  

valtava suojelija ojentaa minulle armollisesti kätensä. 

​

4. Returning Home

The trees of my childhood stand jubilant around me: O being! 

And the grass greets me welcome from faraway lands.

I lean my head against the grass: finally I have arrived.

I will turn my back on everything that lies behind me: 

My only friends shall be the forest and the shore and the lake.

 

Now I drink wisdom from the juicy canopy of the fir trees,

Now I drink truth from the dried trunk of the birch,

Now I drink power from the smallest and tiniest leave of grass:

A mighty protector graciously gives me his hand. 

​

​

5. I Have Desired To Go

Gerard Manley Hopkins (1844-1889

​

I have desired to go

Where springs not fail,

To fields where flies no sharp and sided hail

And a few lilies blow.

 

And I have asked to be

Where no storms come,

Where the green swell is in the havens dumb,

And out of the swing of the sea.

​

5. Jag har längtat att få bege mig

Jag har längtat att få bege mig 

dit som våren aldrig sviker,

till åkrar med flugor som inte bits eller hälsar mig strängt,

till ett par liljor som spricker ut i blom. 

 

Och jag har bett om att få vistas

där inga stormar bryter ut,

i en trygg hamn som stumt grönskar

bortom havets svall.

​

5. Olen kaivannut lähtöä

Olen kaivannut lähtöä

sinne missä kevät ei koskaan petä,

vainioille, joilla kärpäset eivät pure tai tuimasti tervehdi, 

jonnekin, missä pari liljaa puhkeaa kukkaan.  

 

Ja olen pyytänyt saada viipyä

siellä missä myrskyt ovat puhkeamatta, 

suojasatamassa, joka mykkänä viheriöi

meren aallokon ulottumattomissa.  

​

 

6.-8. The Fool’s Songs (from Twelfth Night) 

William Shakespeare 

​

6. Come away, come away, death

Come away, come away, death,

And in sad cypress let me be laid;

Fly away, fly away, breath;

I am slain by a fair cruel maid.

My shroud of white, stuck all with yew,

O prepare it! 

My part of death, no one so true

Did share it.

 

Not a flower, not a flower sweet,

On my black coffin let there be strown;

Not a friend, not a friend greet

My poor corpse, where my bones shall be thrown:

A thousand, thousand sighs to save,

Lay me, O where

Sad true lover never find my grave,

To weep there!

 

6. Tule, tule tänne, kuolema

Tule, tule tänne, kuolema, 

hautaa minut surullisen sypressin alle. 

Lakkaa, lakkaa, hengitys - 

kaunis ja julma neito surmasi minut. 

Oi, tehkää minulle valmiiksi

valkoinen, marjakuusilla koristeltu puku!

Kuolemaani ei kukaan voi jakaa,

Ei kukaan ollut yhtä uskollinen.

 

Yksikään kukka, ei kauneinkaan, 

saa olla mustalla kirstullani. 

Yksikään ystävä, ei yksikään,

saata poloista ruumistani kun se lasketaan hautaan. 

Säästä tuhannet ja tuhannet huokauksesi 

ja oi, anna minun levätä siellä 

minne onneton yksinäinen rakastaja

ei koskaan mene suremaan!

​

6. Kom, kom hit, död

Kom, kom hit, död, 

låt mig ligga under sorgsen cypress. 

Fly din väg, fly din väg, andetag – 

en vacker men ond mö dräpte mig.

Min dräkt i vitt, prydd med idegran – 

o, gör den färdig!

Min död, den kan ingen dela,

ingen annan är lika trogen. 

​

Ingen blomma, inte en enda vacker blomma 

skall strös på min svarta kista. 

Ingen vän, inte en enda vän 

skall vara där då mitt stackars lik läggs i graven. 

Spara tusen och åter tusen suckar 

och begrav mig, o, 

där som ingen ledsen ensam älskare 

ställer sig för att fälla tårar!

​

7. O mistress mine

O mistress mine, where are you roaming?

O stay and hear, your true love's coming 

That can sing both high and low.

​

Trip  no further, pretty sweeting;

Journeys end in lovers' meeting,

Ev'ry wise man's son doth know.

 

What is love? 'Tis not hereafter;

Present mirth hath present laughter;

What's to come is still unsure:

 

In delay there lies no plenty;

Then come kiss me, sweet and twenty;

Youth's a stuff will not endure.

​

7. Oi neitoseni, minne matka?

Oi neitoseni, minne matka? 

Pysähdy ja kuuntele: oikea rakkaasi lähestyy

ja hän osaa laulaa niin korkealta kuin matalalta. 

 

Äläpä sipsuta tiehesi, kullannuppu;

matka päättyy kun rakastavaiset kohtaavat.

Tämän tietää jokaisen fiksun miehen poika. 

 

Mitä on rakkaus? Tämän hetken jälkeen – ei mitään. 

Jos olet hyvillä mielin nyt, myös naurat nyt. 

Tulevaisuus on vielä epävarma.

 

Lykkäämisellä ei voita yhtään mitään. 

Söpöläinen, suutele minua kun vielä olet kaksikymppinen. 

Nuoruus ei ole aika joka on tullut jäädäkseen.

​

7. O kärestan min, vart är du på väg?

O kärestan min, vart är du på väg? 

Stanna och lyssna, din sanna kärlek nalkas

och han kan sjunga både högt och lågt. 

​

Trippa inte vidare, sötnos; 

färder slutar med att älskande möts. 

Det här är något varje klok karls son känner till. 

​

Vad är kärlek? Inget du finner efter denna stund.

Är du munter nu, skrattar du nu. 

Allt som kommer härefter är osäkert, 

​

du vinner inget på att låta något uppskjutas. 

Sötnos, kyss mig medan du ännu är tjugo. 

Ungdomen är inte en tid som kommit för att stanna.

​

8. When that I was and a little tiny boy

When that I was and a little tiny boy, 

With hey, ho, the wind and the rain, 

A foolish thing was but a toy, 

For the rain it raineth every day. 

 

But when I came to man’s estate, 

With hey, ho, the wind and the rain, 

’Gainst knaves and thieves men shut their gate, 

For the rain it raineth every day. 

 

But when I came, alas! to wive, 

With hey, ho, the wind and the rain, 

By swaggering could I never thrive, 

For the rain it raineth every day. 

 

But when I came unto my beds, 

With hey, ho, the wind and the rain, 

With toss-pots still had drunken heads, 

For the rain it raineth every day. 

 

A great while ago the world begun, 

With hey, ho, the wind and the rain, 

But that’s all one, our play is done, 

And we’ll strive to please you every day.

​

8. Kas silloin kuin olin vielä pieni laiha poika

Kas silloin kuin olin vielä pieni laiha poika, 

heissulivei, myrskyssä ja sateessa, 

kaikki mikä oli typerää oli minulle pelkkä vitsi,

ja sade satoi lakkaamatta aamusta iltaan. 

 

No sitten kun minusta oli kasvanut korskea mies, 

heissulivei, myrskyssä ja sateessa, 

roistoille ja varkaille ovet pysyivät aina kiinni, 

ja sade satoi lakkaamatta aamusta iltaan.

 

No sitten kun minä (samperi!) menin naimisiin,

heissulivei, myrskyssä ja sateessa,

kaikki rellestäminen loppui ja vieläpä kertaheitolla, 

ja sade satoi lakkaamatta aamusta iltaan.

 

Vaan sitten kun kompuroin kotiin sänkyyni, 

heissulivei, myrskyssä ja sateessa,

olin kännissä kuin käki ja olo oli jees, 

ja sade satoi lakkaamatta aamusta iltaan.

 

On maailma ollut olemassa jo melko kauan, 

heissulivei, myrskyssä ja sateessa,

mutta väliäkö sillä, nyt näytös on ohi.

Huomenna huvitamme teitä taas aamusta iltaan.

 

8. Ja då när jag var en liten mager pys 

Ja då när jag var en liten mager pys,

hej hå, i storm och i regn, 

var allting dumt nåt skoj att leka med,

och regnet regnade vareviga dag. 

 

Men sen när jag blivit en stor och stadig karl, 

hej hå, i storm och i regn, 

för skurkar och tjuvar var dörren låst,

och regnet regnade vareviga dag.

 

Men sen när jag, sablar! gick och gifte mig,

hej hå, i storm och i regn,

tog rumlandet slut och det på en gång, 

och regnet regnade vareviga dag.

 

Men sen när jag stapplade hem till min säng, 

hej hå, i storm och i regn, 

var jag full som ett ägg och det kändes så bra, 

och regnet regnade vareviga dag.

 

Ja världen har funnits rätt länge ren, 

hej hå, i storm och i regn, 

men ridån går strax ner, dock blott för ikväll. 

Vi hoppas få roa er vareviga dag.

​

​

9.-13. Denna stora tomhet

Henry Parland (1908-1930)

 

9. Ingenstansifrån 

Ingenstansifrån

stiger vi in

Någonstans,

där en artig hovmästare

visar oss till våra platser

och frågar

om vi vill smaka livet

table d’hote

eller à la carte.

 

Men sedan

kommer räkningen:

2 the

3 kaffe

1 Biff Stroganoff

kanske en citronsoda:

– såochsåmycket,

och vi betalar räkningen

och går ut

Ingenstans

​

9. Ei-mistään 

Ei-mistään 

astumme sisään 

jonnekin, 

siellä kohtelias tarjoilija  

vie meidät pöytäämme 

ja kysyy 

haluammeko maistella elämää 

table d’hote

vai à la carte.

 

Mutta sitten saapuu lasku: 

2 teetä 

3 kahvia 

1 Stroganoff

ehkä hieman sitruunasoodaa 

– niin-ja-niin-paljon, 

ja maksamme laskun 

ja menemme ulos 

ei-mihinkään. 

​

9. From nowhere 

From nowhere 

We walk in 

Somewhere, 

Where a polite head waiter 

Takes us to our seats 

And asks

If we want to taste life 

Table d’hote

Or à la carte.

 

But then the bill comes: 

2 cups of tea 

3 cups of coffee 

1 Beef Stroganoff

Maybe some lemonade

– So-and-so-much, 

And we pay the bill

And go out 

Nowhere. 

​

10. Vid mina fingrar 

Vid mina fingrar

klänger ännu en aning parfym

när jag för cigarretten

till munnen.

 

I mina öron

hamrar ännu en rytm

genomflätad

som av ett par

vita kvinnoarmar,

en sorg-rolig melodi:

 

Vi äro alla

så trötta efter allt ljus

Vi vänta

på några skuggor 

brutna

​

10. Sormissani 

Sormissani 

on edelleen hieman hajuvettä 

kun vien savukkeen 

suulleni. 

Korvissani 

vasaroi edelleen rytmi,

naisten valkoisten kätten

yhteen punoma 

surullisen-hauska melodia:

 

Olemme kaikki

niin väsyneitä kaiken valon jälkeen

Särkyneinä

me odotamme varjoja

​

10. On my fingers 

On my fingers 

Some perfume still lingers

As I lift the cigarette

To my mouth.

In my ears 

A rhythm still hammers

Entwined as if 

By women’s white arms, 

A sad-gay melody:

​

We are all 

So tired after all that light

Broken we wait

For some shadows

​

11. Varifrån fan 

Varifrån fan

veta

vartåt gå –

å ena sidan

hem

å andra sidan

bort – inte hem!

Och slutligen

står man där

tills polisen

tar en för lösdrivare.

(trevligt)

​

11. Mistä pirusta

Mistä pirusta

tietää 

minne mennä – 

toisaalta 

kotiin

toisaalta 

pois – ei kotiin! 

Ja siinä

sitten lopulta vaan seisoo 

kunnes poliisi 

luulee sinun olevan pummi. 

(tosi kiva)

​

11. How the devil

How the devil

To know

Which way to go –

On one hand 

Home

On the other

Away – not home! 

And finally

You just stand there

Until the police 

Mistakes you for a drifter.

(How nice) 

 

12. Den Stora Dagenefter

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

 

12. Suurena Darrapäivänä

Suurena Darrapäivänä

kun tähdet hikkaavat 

ja kaikki arkkienkelit juovat vissyvettä 

tapaamme uudestaan kahvilassa 

kuunnellaksemme 

naisten säärisävelmiä.

​

12. The Great Hangover-Day

The Great Hangover-Day 

When the stars in the sky have a hickup

And all the archangels drink vichy water 

We will meet again at the café

To listen 

To lady-leg-melodies.

​

13. Denna stora tomhet

Denna stora tomhet

som höll i mig

och sedan släppte taget

Jag föll 

ramlade

nästan slog

ihjäl mig

mot någonting som kallas verklighet

​

13. Tämä suuri tyhjyys

Tämä suuri tyhjyys

joka piti minusta kiinni 

ja sitten irrotti otteensa

Putosin

kaaduin 

melkein kuolin

kun törmäsin johonkin 

jota kutsutaan todellisuudeksi

​

13. This big emptiness

This big emptiness 

That took hold of me

And then let me go

I fell

Toppled over 

Almost died

When hitting something 

Called reality

​

​

14.-18. Fem dikter av Jarl Hemmer

Jarl Hemmer (1893-1944)

 

14. På nattgammal is

Mil efter mil jag vandrar över nattgammal is,


fastän jag sjunger på färden solens och styrkans pris.

sviktande isen gungar under min skrämda fot.


Genom det spröda glaset stirrar mig djupet mot.

​

Slingrande, skymmande alger öppna sin drömlabyrint,


svävande ljusgrand spela, slockna i mörkret blint.

Bara en glastunn skiva håller min vanskliga färd


uppe i solens riken, ovan det sjunknas värld.

Bräckligt är skiktet som skiljer avgrund och höjd i mitt jag.


Bara en glastunn skiva, brusten kanske idag.

​

14. Hauraalla jäällä 

Peninkulmat seuraavat toisiaan kun vaellan hauraalla jäällä.

Silti lauluni ylistää aurinkoa, ylistää voimaa.

Pelkäävän jalkani alla jää keinuu ja vavahtelee.

Hauraan lasin läpi syvyys tuijottaa takaisin. 

 

Kiemurtelevat, tummat levät luovat unenomaisen labyrintin 

jossa valo leijuu, leikkii, sattumanvaraisesti sammuu. 

Lasinohut levy – vain sen ansiosta tukala matkani

voi jatkua auringon alla, uponneen maailman yllä. 

Särkyvä on se lasinohut levy joka minussa erottaa toisistaan

syöverit ja huiput; ehkä se pirstoutuu jo tänään.

​

14. On brittle ice

Mile upon mile I wander on brittle ice.

And yet, my song praises strength and the sun. 

The ice sways and cracks under my frightened feet. 

The deep stares back at me through the fragile glass. 

 

Dark, wriggling algae create a dreamlike labyrinth 

In which light floats, plays around, and suddenly dies out. 

Only a thin sheet of glass keeps my awkward steps 

Up in the sunlight, above the drowned world.

Brittle is the barrier that separates the low from the high within me.

Just a thin sheet of glass, shattered perhaps today.

​

15. Den främmande fågeln 

Vem sände dig hit, du okända gäst, 

just då mitt svårmod behövde dig bäst? 

En afton, då askgrå skymning föll ned 

över mitt sinnes förbrända sved

och luften låg tonlös från jord till sky

och livet låg tungt på mitt bröst som bly -

då hördes där bakom min fönsterkarm

en tindrande sång, en livsglad och varm. 

I rosenbusken där utanför 

stämde du sakta ditt silverrör. 

Ur öppnade fönstret allt klarare rann

en tonflod in mot en vakande man. 

Den rann som ett ljusregn in i hans bröst, 

och någonting tände sig där och tog röst. 

Du sjöng hela kvällen och natten lång.

Visste du hur jag behövde din sång? 

Du sjunger ännu när i morgonen röd

tyst jag dig tackar, du hjälp i min nöd. 

Vem sände dig inom min mörka grind?

En aning? En ängel? En okänd vind? 

​

15. Vieras lintu

Tuntematon vieras, kuka sinut lähetti tänne

juuri silloin kuin alakuloni tarvitsi lääkettä?

Eräänä iltana, kun tuhkanharmaa hämärä

laskeutui murheellisen mieleni ylle

ja ilma oli soinniton maasta taivaaseen 

ja rintani päällä oli raskasta lyijyä,

silloin tuolta ikkunankarmini takaa kuului

helmeilevä laulu, iloinen ja lämmin.

Ulkona ruusupensaassa 

viritit hiljaa hopeisen soittimesi. 

Avoimen ikkunan lävitse luokseni

tuli yhä kirkastuvampi sävelten virta.

Se valui rintaan kuin valoisa sade

ja jokin syttyi ja sai äänensä kuuluville. 

Sinä lauloit läpi illan ja kautta yön.

Ymmärsitkö, kuinka tarvitsin lauluasi?

Laulat vielä aamun ruskossa

kun hiljaa kiitän sinua, apua hädässäni. 

Kuka sinut lähetti tummalle portilleni?

Aavistus? Vai enkeli? Tuntematon tuuli? 

 

15. The strange bird 

You strange bird, who sent you

when my unhappiness needed a remedy? 

One evening, when the sky was grey as ash 

and my mood was desolate, 

and there was no sound anywhere in the world,

and my life felt heavy as lead – 

just then I heard a joyful and sparkling voice 

from behind the window frame.  

Out there in the rosebush you began to quietly sing 

with your voice of silver. 

Through the open window a stream of music

Flowed ever clearer. 

It poured into my chest like a rain of light 

and stirred something in me and began to speak. 

You sang through the evening and the whole night long. 

Did you know how much I needed you? 

You are still singing at the light of dawn, 

as I quietly bless you, for rescuing me. 

Who sent you to my dark gate?

A hunch? An angel? An unknown wind? 

 

16. Akvarell

Slätterna slumra i majkvällsdrömmen, 

luften är stilla och pärlemorsblå. 

Skira i kvällsljuset sälgarna stå 

som klädda i guldhår och blomma vid strömmen. 

 

Allt är så ljust, så förtonande lätt. 

Borta vid strömfårans silverränning 

sitter en flicka i blekblå klänning 

och binder av sälgarnas guld en bukett. 

 

16. Akvarelli

Lakeudet uneksivat toukokuun illassa,

ilma on tyyni ja helmiäisen sininen.

Illan valossa pajut seisovat siroina

ja kukkivat kultatukkaisina virran vieressä.

 

Kaikki on niin pehmeää, haihtuvan kevyttä.

Tuolla, hopeisen virran vieressä, 

seisoo tyttö vaaleansinisessä mekossa

ja sitoo pajun kullasta kimpun.

 

16. Aquarell 

The pastures are dreaming in the April evening, 

the air is calm and pearl blue. 

In the evening light the willows by the river

stand so graceful with their golden hair. 

 

Everything is bright, and light as a feather. 

There, by the river that glitters as silver,

stands a girl in a pale blue dress 

and binds the willow’s gold to a bouquet. 

 

17. Bön

Herre, väck ej våra själar sedan, 

då oss en gång mull och glömska täckt. 

Skammens sol, som en gång gick i nedan, 

låt i evighet den vara släckt. 

 

Se på livet, som du skänkte, Herre,

blev det ej ett enda nederlag? 

Stor vår börda blev, gör den ej värre 

– håll ej, håll ej, Herre, domedag!

 

Riv ej skammen upp, som jordats redan, 

var barmhärtig och förbarma dig!

Herre, låt av nåd oss sova sedan 

från vårt nederlag evinnerlig. 

 

17. Rukous

Herra, älä herätä sieluamme sitten 

kun osamme on multa ja unohdus.

Anna häpeän auringon, kun se lopultakin 

on laskenut, pysyä ikuisesti sammuksissa.

 

Katso elämää jonka meille annoit, Herra.

Eikö se ollutkin täydellinen tappio?

Niin suuri oli taakkamme, älä sitä lisää.

Älä, Herra, pidä tuomiopäivää!

 

Älä revi auki jo kerran haudattua häpeää,

ole meille armelias!

Salli armosta meidän nukkua ikuisesti,

nukkua ja unohtaa tappiomme. 

 

17. A Prayer 

Lord, do not awaken our souls 

After granting us peace and oblivion. 

As the shameful sun finally goes to rest, 

Let it be extinguished for ever.  

 

Look at the life you gave us, Lord: 

Was it not a complete failure? 

Our burden was so heavy, do not make it heavier. 

Lord, let there be no Judgment day! 

 

Do not bring up all the shame that is already buried. 

Have mercy on us! 

Have mercy and let us sleep, sleep forever

So that we can forget our failures. 

 

18. Över dunklet

Havet släcker sitt speglande ljus i kvällen och domnar, 

tallen på strandens brant mister sin guldröda stam. 

sveper sin slocknande topp i sorgsen skymning och somnar. 

Dödande färger och liv skuggorna smyger sig fram. 

 

Dock – över dunklet är rymd, där gyllene ljusflöden rinna. 

Högt över havet en mås flammar i skyn som ett bloss. 

Se, i ett bländande sken de mäktiga vingarna brinna, 

fyllda till brädden av sol, längesen svunnen för oss! 

 

Äger du stigkraft, min själ? – Då djupt du i skuggor är sluten, 

mörkna, förtvivla dock ej - kanske är sol i din rymd. 

Spänn dina vingar och stig! Kanhända du guldbegjuten 

svingar i oanad sol, långt sedan solen är skymd. 

 

18. Hämärän yllä 

Illalla meri sammuttaa heijastavan valonsa ja vaimenee. 

Rannan reunalla männyn runko menettää kullanpunaisen hehkunsa,

verhoaa sammuvan latvansa surulliseen hämärään ja nukahtaa.

Varjot hiipivät esiin, kukistaen värit ja elämän. 

 

Mutta hämärän yllä on avaruus jossa kirkkaat valot virtaavat.

Korkealla meren yllä on lokki, se hehkuu taivaalla kuin soihtu. 

Katso kuinka sen suuret siivet ovat kuin tulessa, 

täynnä sitä aurinkoa joka kauan sitten on meiltä kadonnut!

 

Onko sinulla voimaa, sieluni? – Älä tummu äläkä pelkää

vaikka olet varjojen ympäröimä. Ehkä sinullekin on aurinko.

Levitä siipesi ja nouse! Ehkä sinäkin hehkut kultaisessa valossa,

korkeuksissa, kauan sen jälkeen kun aurinko on kadonnut näkyvistä.

 

18. Above the dusk

The sea extinguishes its mirroring light and calms down.

The pine at the shore loses its golden red color

and its canopy goes to sleep, wrapped in sad dusk. 

The shadows arrive to erase all colours and life.

 

But – above the dusk there is a flowing light of gold. 

Far above the sea, a seagull flares in the sky. 

Look: the mighty wings are aflame, filled to the brim

with light from a sun that we lost so long ago! 

 

My soul, do you have the strength to rise? – Do not despair

when surrounded by shadows. Maybe you will find the sun.

Stretch your wings and rise! Maybe you, too, shining in gold, will fly

under an unexpected sun, long after the sun we see is clouded. 

​

​

19. O notte, o dolce tempo

Michelangelo (1475-1564)

 

O notte, o dolce tempo, benché nero,

con pace ogn' opra sempr' al fin assalta;

ben vede e ben intende chi t'esalta,

e chi t'onor' ha l'intelletto intero.

Tu mozzi e tronchi ogni stanco pensiero;

ché l'umid' ombra ogni quiet' appalta,

e dall'infima parte alla più alta

in sogno spesso porti, ov'ire spero.

O ombra del morir, per cui si ferma

ogni miseria a l'alma, al cor nemica,

ultimo delli afflitti e buon rimedio;

tu rendi sana nostra carn' inferma,

rasciughi i pianti e posi ogni fatica,

e furi a chi ben vive ogn'ira e tedio.

​

19. O natt, o ljuva men mörka tid

O natt, o ljuva men mörka tid,

allting finner i dig sin ro.

Framsynta är de som hyllar dig, 

kloka de som dig förhärligar. 

Du hejdar och avbryter varje tröttande tanke. 

En disig skugga är du som hämtar stillhet. 

I drömmar visar du det lägsta och det högsta

och för mig dit jag önskar jag kunde gå. 

O dödens skugga, inför dig 

upphör ångesten i själ och i hjärta. 

Lidandet upphör då du tröstar.  

Vårt sjuka kött blir läkt 

då du torkar tårarna och lindrar smärtan,

stillar den dygdiges vrede och leda.

 

19. Oi yö, sinä lempeä mutta tumma aika

Oi yö, sinä lempeä mutta tumma aika, 

sinussa kaikki löytää rauhan. 

Viisaita ovat he jotka sinua ylistävät, 

järkeviä he jotka sinua kunnioittavat. 

Katkaiset ja keskeytät jokaisen uuvuttavan ajatuksen. 

Utuinen varjosi tuo levon, 

unissa näytät kaiken matalimmasta ylimpään

ja viet sinne minne toivoisin voivani mennä. 

Oi kuoleman varjo, sinun edessäsi

sielun ja sydämen ahdistus kaikkoaa. 

Sinä lohdutat ja särky hellittää. 

Kuivaat kyyneleemme 

ja sairas liha parantuu. Tuska katoaa,

niin myös hyveellisen viha ja ikävystyneisyys. 

​

19. O night, you tender, but dark time

O night, you tender, but dark time.

In you, everything will find peace. 

Wise are those who praise you, 

Sensible those who respect you. 

You break and interrupt every tiring thought. 

A misty shade you are, bringing rest. 

In dreams you show everything 

from the highest top to that lying in the deeps,

And you take me to where I would like to go. 

O shadow of death, in front of you 

all anguish of the heart and the soul disappears. 

You bring solace and the ache will ease. 

Our sick flesh will be healed when you dry our tears. 

The pain will disappear, so will also  

the anger and the tedium of the virtuous. 

 

Käännökset / Översättningar / Translations Christian Holmqvist & Marika Kivinen 

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​